bollonet on Snipd.com

Trailfire: Collecting the web :: annotations webclips and bookmarking by bollonet

Sun, 28 Mar 2010 17:54:49 GMT

Skymning för kvälls-tv - Kultur & Nöjen - Sydsvenskan - Nyheter dygnet runt

Tue, 26 Jan 2010 17:56:44 GMT

Artikel

Bloggat (2)

English Deutsch Français Español Polski Dansk العربية

Varje bloggare ansvarar själv för innehållet i de rubriker och blogginlägg som länkas till artiklar på Sydsvenskan.se x

Twingly bloggsök

2 blogginlägg länkar till den här artikeln

Ajö Coco

3 dagar sedan Degrell

Conan tar farväl

3 dagar sedan BOYAHED

text:
a
a
a

Jay Leno intervjuar Conan O'Brien i sin talkshow. Foto: Reuters

Skymning för kvälls-tv

Av Martin Degrell
Publicerad 23 januari 2010 6.00 | Uppdaterad 25 januari 2010 14.43 2 +

Ett av tv-världens mest respekterade varumärken har blivit rejält nedsmutsat i ett bråk om sändningstider. Men när Conan O'Brien nu lämnar "The Tonight Show" har han alla anledningar att hålla huvudet högt.

Igår kväll, amerikansk tid, sändes troligen The Tonight Show with Conan O'Brien för sista gången, blott åtta månader efter premiären på NBC förra året. Det blev kulmen på en infekterad strid om kanalens flaggskepp, en strid som inleddes för några veckor sedan när NBC bestämde sig för att lägga ner O'Briens föregångare Jay Leno s nya show, som just nu sänds direkt innan The Tonight Show, för att flytta tillbaka Leno till sin gamla tid. Orsaken är dåliga tittarsiffror – ända sedan han blev av med showen han ledde under sjutton år har Lenos publik minskat, samtidigt som O'Briens inte har motsvarat förväntningarna.

Vad som förvånade många var kanalens bristande tålamod. Normalt sett brukar man ge den här typen av nystarter längre tid att hitta sin publik, men istället för is i magen fick NBC – en kanal i kris – panik och sökte en kortsiktig lösning på ett långsiktigt problem. Eftersom Leno var ett beprövat kort – en lojal kassako som man dessutom inte ville se försvinna till någon annan kanal – agerade man på ett sätt som mer eller mindre tvingade ut O'Brien. Ställd inför ett ultimatum konstaterade O'Brien att hans dagar på NBC var räknade.

Vid det här laget har det skrivits spaltmeter om NBC:s fumliga hantering av situationen. Anklagelser flyger från alla håll, energiska fans allierar sig med Team Conan eller Team Leno, och huvudpersonerna själva häller bensin på elden – vilket ironiskt nog gett såväl O'Brien som Leno högre tittarsiffror. Och på CBS sitter David Letterman och myser.

Innan förhandlingarna havererade mellan NBC och O'Brien var ett av förslagen att O'Brien skulle flytta The Tonight Show från sin ursprungliga tid – halv tolv på kvällen – till fem minuter över midnatt, och låta Leno få ett nytt halvtimmesprogram på sin gamla tid. Det har spekulerats i huruvida detta var ett allvarligt menat förslag, men O'Brien nappade inte – han skrev ett pressmeddelande där han förklarade att han inte ämnade medverka i demonteringen av ett av TV-världens mest respekterade varumärken. Dessutom är, som någon påpekat, ett program som börjar fem minuter över midnatt inte längre The Tonight Show utan The Tomorrow Show . En flytt på en halvtimme sågs som en förolämpning.

Om man tycker detta bråk om 30 minuter hit eller dit verkar småaktigt så är det kanske inte så konstigt. I Sverige har vi under många år kunnat se nästan alla amerikanska sena talkshows – Letterman, Leno, O'Brien, Jimmy Kimmel – med en fördröjning på upp till en vecka, inte sällan tablålagda på fluktuerande tider, och ofta i ganska obskyra kanaler. Många av oss ser klipp från programmen på nätet. Exakt när programmen går på kvällen är med andra ord inte särskilt viktigt för oss.

För att förstå denna halvtimmes symboliska värde måste man förstå vilken institution The Tonight Show är inom amerikansk TV-underhållning. Sedan starten 1954 har det bara haft fem programledare. Av de fem har Johnny Carson historiskt sett haft det största inflytandet, över flera generationer av komiker och artister – det fanns en tid då ett framträdande hos honom kunde vara skillnaden mellan kämpande amatör och superstjärna. När Carson slutade 1992 var David Letterman sedan länge utsedd till kronprins – de hade samma sorts humor, och Letterman var värd för Late Night , pratprogrammet som följer direkt efter The Tonight Show. Ränksmideri bakom kulisserna resulterade dock i att Jay Leno istället tog över och Letterman flyttade bittert till CBS.

När det meddelades att O'Brien skulle ta över The Tonight Show från Leno blev hans fans exalterade. Folk var nästintill förbluffade över att det skulle ske. O'Brien signalerade nämligen inte bara ett generationsskifte inom talkshowvärlden, utan också ett paradigmskifte från föregångaren Leno, som företräder en bred, folklig humor, noggrant formad under hans år som ståuppare. Komikern Paul F . Tompkins förklarar: "För en hel generation humorfans representerar Conan en ny, modern talkshow-värd. Letterman var den logiska utvecklingen efter Johnny Carson , och Conan är nästa steg. Hans rötter finns hos "Saturday Night Live" och "The Simpsons" snarare än i ståuppkomik."

Matt Belknap , grundare av det inflytelserika humorforumet A Special Thing , såg förväntningarna på nära håll i Los Angeles : "För många under 30 är Conan den som introducerade dem för en ny typ av humor som bryter traditionella TV-konventioner. Conan älskar det absurda, det löjliga, det smarta och innovativa, det självreflekterande och meta – allt som humornördar älskar. Att se detta få ett sådant erkännande var otroligt spännande."

Lyckan blev kortvarig, men det finns ändå en framtidstro. Efter den första besvikelsen har tongångarna från O'Briens anhängare blivit mer optimistiska; en omvärdering av situationen – i sin mekanik inte helt olikt en politisk spin – är i görningen. Det kan vara ett sätt för O'Briens allierade att distansera sig från The Tonight Show och devalvera programmets betydelse, men kanske tyder det ändå på att showens status som populärkulturell monolit inte längre är så självklar. Många, framförallt den yngre generation som har O'Brien som favorit, är inte längre bundna vid den klassiska halvtolv-tiden – man spelar in showen på sin TiVo och kollar dagen efter, eller strömmar klipp på nätet. När sändningstiden spelar allt mindre roll blir institutionen också svagare. Man har inga nostalgiska minnen av Johnny Carson – istället minns man sjutton mediokra år med Leno. Ytterligare några år med samma värd riskerar att urvattna varumärket fullständigt. Radioprataren Tom Scharpling är övertygad om The Tonight Shows förlorade betydelse: " Jay Leno förstörde The Tonight Show", säger han. "Det betyder ingenting längre."

Så vad händer med O'Brien nu? Trots debaclet och alla hårda ord mellan honom, Leno och NBC så kliver han ur ringen som något av en folkets hjälte. Kanske kan nederlaget till och med bli ett lyft. Matt Belknap igen: "Jag upplevde att namnet The Tonight Show tyngde Conan, gjorde honom mer konventionell. Min förhoppning när han började var att det skulle bli tvärtom: att det var han som skulle göra The Tonight Show mindre konventionell."

Stödet för O'Brien från såväl fans som kollegor har varit enormt, och med det i ryggen – plus en fallskärm från NBC på runt 200 miljoner kronor – kan han hålla huvudet högt och i lugn och ro överväga sina valmöjligheter. Vill han fortfarande göra en show hos en konkurrent ligger Fox närmast till hands.

Mest imponerande hade varit om han vände de stora, fega TV-kanalerna ryggen, lämnade den medelmåttiga talkshow-mittfåran och gav sig i kast med något helt nytt. Resurserna finns onekligen.

Martin Degrell

filmkritiker och kulturjournalist

Levande lera - Bokrecensioner - Sydsvenskan - Nyheter dygnet runt

Thu, 05 Nov 2009 11:10:12 GMT

Golem

Av Andreas Brunner
Publicerad 2 november 2009 10.44 | Uppdaterad 2 november 2009 10.48

Författare:	Gustaf Meyrink
Översättare:	Ernst Klein, bearbetning Carl-Michael Edenborg.
Förlag:	Vertigo

Golem lever än, konstaterar journalisten Andreas Brunner.

BOKEN

Gustaf Meyrink

Golem. Övers Ernst Klein, bearbetning Carl-Michael Edenborg. Vertigo.

Lite lera och tumme med Gud, det är allt som krävs för att skapa en konstgjord människa, en golem, i alla fall om man ska tro den judiska legenden. Lerfiguren aktiveras av ett särskilt ord, antingen skrivet på en papperslapp instucken i munnen, eller tecknat på pannan – experterna har inte kunnat enas på den punkten.

Den mest kända härrör från Prag, de trånga grändernas stad. Rabbi Judah Loew lär ha skapat en sådan varelse 1580, för att skydda gettots invånare mot antisemitiska angrepp. Samma golem spökar i Gustav Meyrinks dunkelt skimrande roman från 1915.

”Golem” utkom på svenska bara ett år efter originalet, i översättning av Ernst Klein. Nu utges den på nytt, i förlaget Vertigos serie av gotiska skräckklassiker, i en bearbetad och moderniserad version av förläggaren Carl-Michael Edenborg. Det är en sann kulturgärning.

Meyrinks ”Golem” är utan tvivel ett av litteraturhistoriens riktigt stora verk, en verklighetsupplösande och perceptionsförändrande roman i klass med ETA Hoffman och Franz Kafka. ”När människorna står upp från sina viloläger, så tror de att de avskakat sömnen och vet inte att de är offer för sina sinnen och blir rov för en långt djupare sömn än den som de nyss undkommit”, skriver Meyrink på ett ställe i romanen som, trots sin titel, är betydligt mer än en praktisk hjälpreda om lera.

Jagberättaren vaknar upp som Athanasius Pernath, en gemsnidare i Prags judegetto. Han accepterar denna nya identitet, trots en grundläggande känsla av overklighet. Romanen kretsar alltså på ett plan om sökandet efter identitet och mening. Men Meyrink slänger in en rad förvecklingar. Pernath försöker motverka en demonisk lumphandlares ränker, slits mellan sin attraktion till en mörkhårig judinna och en ljushårig överklasskvinna, får andlig vägledning av en mystiker till granne, blir utsatt för ett korrupt rättssystems nycker. Och i bakgrunden lurar ständigt golem, judegettots ande, mer som en hotande möjlighet än som någon reell närvaro.

Det är precis så osammanhängande som det låter. Meyrink förenar inslag från allsköns populärlitteratur med sin samtids vurm för ockultism till en filosofisk och poetisk diskussion om tillvarons yttersta natur.

Själv ägnade sig Meyrink åt alkemi, kabbalism, teosofi, spiritism, antroposofi och yoga. Han var inte ensam. Kandinsky, Skrijabin, Yeats, Södergran – stora delar av modernismen är otänkbar utan den nyandliga revolution som präglade det förra sekelskiftet.

Och vad är väl golem om inte den yttersta modernistiska myten, förvissningen om att ordet kan skapa liv och alternativa världar, att man med språkets hjälp kan bryta sig ut ur den tvångströja som skapas av ett krasst materialistiskt-realistiskt synsätt?

Och vilket utbrytningsförsök är inte Meyrinks roman! Golem lever än.

Andreas Brunner

journalist

Romantiken vill tända gnistan i ditt liv - DN.se

Mon, 28 Sep 2009 15:10:58 GMT

Romantiken vill tända gnistan i ditt liv

Publicerat i dag. 12:55

Foto: The state hermitage museum, Hasse Holmberg Caspar David Friedrich: "Aftonlandskap med två män."

I en kommande utställning visar Nationalmuseum Caspar David Friedrichs meditativa naturmåleri. Sverker Sörlin har följt hans och romantikens uppfordrande idéer in i vår egen tid: Du är en del av något större. Ett annat liv är möjligt!

Skriv ut Tipsa Textstorlek

Skribenten, källorna, mer

Skribenten
Sverker Sörlin är förnuftstroende romantiker. Västerbottning. Ledamot av Måltidsakademien. Universitet: Umeå, Berkeley, Cambridge, Oslo, KTH. Författare. Augustpriset 2004. Senast utgivit: ”Nature’s End” (London: Palgrave, 2009) och Darwinessän ”Den blinde skaparen” (Weyler 2009).

Källorna
Startpunkten för den som vill studera romantiken på svenska är ännu det utmärkta band 2 av Lars Lönnroths och Sven Delblancs ”Den Svenska Litteraturen” (1988).

Romantikens förhållande till vetenskapen tas upp för Sverige i Tore Frängsmyr, ”Svensk Idéhistoria”, del 2 (2000), och internationellt i Sverker Sörlin, ”Världens ordning” (2004).

Om salongskulturen skriver Ingrid Holmquist, ”Salongens värld. Om text och kön i romantikens salongskultur” (2000).

Horace Engdahls ”Den romantiska texten” (1986) leder vidare in i det finstilta.

Mer
Romantikens återkomst i vår tid märks även inom forskningen med en tro på hybrider och helhetssyn.

Göran Wahlenberg var professor i medicin i Uppsala, men också botaniker, växtgeograf med banbrytande idéer om växters klimatanpassning, pionjär inom glaciärforskningen och som läkare livlig förespråkare av homeopati.

C A Agardh var botaniker av internationell kaliber, diktare, biskop, matematiker, statistiker och ledamot av De Aderton. Vem slår det i dag?
bilderna

Lever vi i en ny romantik? Inför Nationalmuseums ambitiösa satsning på Caspar David Friedrich känns det befogat att ställa frågan. Visserligen är detta finalen i en rad utställningar om landskapsmåleri som intendenten Torsten Gunnarsson svarat för, senast den om nordiska landskap, ”Naturens spegel” 2007. Och kanske därför business as usual.

Men kan det bara vara det? Till att börja med känns det så ovant. Vi är bortskämda med slösande satsningar på modernister som Pablo Picasso och Marc Chagall, och Nationalmuseum har i sitt förflutna sänkt sig djupt ned i 1700-talet, med ”Tanke och form i rokokon” (1980) och samarbetet med Grand Palais i den pampiga ”Solen och Nordstjärnan” (1993). Det kändes inte ovant alls. Upplysning och förnuftstro är svenska gångkläder, rätt tänkt till vardag och fest av tillväxtkontrollanter i LO och Svenskt Näringsliv. För detta har vi också ett språk: framstegets, reformernas.

Inför Caspar David Friedrichs måleri stannar vi upp därför att vi står inför något helt annat. Man vad är det som berör oss? Motiven tycks sakrala utan att det alltid finns någon tydlig religiös symbolik. De tycks djupsinniga, men utan att vara laddade med något sofistikerat idéinnehåll. Man känner sig stämd inför allvarets skrank.

Caspar David Friedrich kan ibland erinra om de landskapskonstnärer som framträdde under det sena 1900-talet, med egenartade installationer i ensliga miljöer, som Olafur Eliasson på Island eller Walter de Maria med sina stålpelare i New Mexico. Friedrichs ”Krucifix i bergslandskap” 1812 är en stum röst mot himlen, men det är också en punkt för mottagandet av den ensamma människan när hon begår sin hemliga nattvard. Man brukar tala om Friedrichs fromhet och om målningarnas kontemplativa drag.

Men det finns mer i denna romantik. Man kan förnimma den allt starkare tyska nationalismen. Granarna, den lätta snön på marken – ett nordligt tecken – forngravarna, erinrar om de naturens minnesplatser som senare skulle skapas för kulten av germanernas hövdingar, främst den segerrike Hermann, som besegrade romarna vid Teutoburgerskogen år 9. Fast här har platserna ännu inte hunnit fyllas med krigisk rekvisita. Snarare har de just upptäckts, som när en skolflicka finner en glänsande sten på stigen och bestämmer sig för att den betyder något.

Friedrich var nordtysk, från Pommern, bosatt i Dresden, vistades i svenskstaden Greifswald där han föddes och på Rügen, dit han åkte på bröllopsresa med den tjugo år yngre hustrun Caroline. Liksom sin landsman Ernst Moritz Arndt var han ”demokrat” och Sverigevän; en blågul flagga skymtar ibland i bilderna. Målningarna vid havet pekar mot norr, därifrån styr skeppen mot oss vid Östersjöns södra strand, som svenska spannmålsskutor länge gjort. Fast hos Friedrich utan handelns fart och buller, tvärtom tysta, stilla, som hos Turner.

Hur skall vi se på denna tysta stillhet? Varför berör den, efter snart två århundraden? Jag tror att det beror på att vi på nytt kan identifiera oss med betraktarna i Friedrichs målningar. Men det landskap vi nu blickar ut mot är härjat och förött. Stillheten är borta. Borta är också något i oss själva som vi anar fanns hos de människor vi ser. En ”förtrollning”, för att tala med Weber. Vi är rikare nu, men en gåta är försvunnen.

Romantiken hade ett språk för detta samband mellan yttre och inre. Det fromma allvaret i Friedrichs bilder pekade hän mot något annat och djupare. Det vi ser är ande som betraktar ande, och när vi blir andaktsfulla inför landskapet har vi samtidigt börjat ställa frågor om vårt eget liv.

I så fall har Friedrichs målningar en helt annan dimension, som snarast är utopisk och som förenar sig med mer oroande och omvälvande tendenser i tiden. Kanske är det också just det som rör vid oss: inte det oförklarliga, utan erinringen om att det fanns ett annat liv som också var möjligt, att den här världen inte är utnyttjad till sin fulla potential.

Och då är det inte tillväxten eller statsfinanserna vi talar om, utan något som angår alla, i varje enskilt liv. Precis som upplysningens program när Friedrich levde hade härskat i två generationer – utan att kunna erbjuda människorna vare sig frihet eller lycka. Friedrichs måleri öppnar oss för en känsla av saknad. Andakt, utan att man vet riktigt inför vad.

I efterhand kan man säga att romantiken erbjöd sönderfall, en individualism med destruktiva drag, en organisk nationalism med hemska följder. Den inbjöd också till en farlig subjektivitet i vetenskapen. Man drömde om en enhetsvetenskap som skulle förena naturstudium och andligt skådande; allt var ju ändå en fråga om andens polära kraftspel, som Schelling lärt. Stort hopp knöts till de nya teorierna om elektriciteten. Den animala magnetismen kom på modet, vitalism och homeopati uppfattades gärna som högsta sanning. Men kanske är det ändå symptomatiskt för romantikens ställning i Sverige att det var Berzelius, kemisten som avskydde spekulation och bekämpade romantik, som skulle bli det stora namnet och även tog plats i Svenska Akademien.

Romantiken har blivit onödigt misskänd, delvis på falska grunder. Vad den också gjorde var att den lät människor betrakta livet och världen från en annan utgångspunkt, som inte bara främjade den materiella nyttan.

Det är ingen slump att en av dess inspirationskällor var pietismen och dess intima religiositet. Inte minst i den herrnhutiska variant som förenade den innerliga själiskheten med en utåtriktad radikal mission till människor i glömda periferier i norr, Grönland, Labrador. En form av solidaritet. Att se romantiken som en estetisk salong i Uppsala där Malla Silfverstolpe svärmar och Erik Gustaf Geijers knubbiga fingrar hamrar på fortepianot, medan Benjamin Höijer och morgonrodnadens stridsmän avslutar sina kortlivade filosofiska och politiska uppror där ute är en kliché och fångar inte en central del av romantiken: att ställa frågor till sitt liv.

En annan sida av detta är förhållandet till auktoriteter. Romantiken ger den enskilda människan ansvar och säger: du kan bli en annan än den du är. Inte i yttre mening, genom världslig framgång eller ”ära” – 1700-talets favoritord, som Sven Delblanc visade i ”Ära och minne” (1965) – utan genom att framkalla den inre bestämning som varje människa äger. Eftersom hela världen genomströmmas av andlighet, med vilken själen står i kontakt, finns det ingen gräns för hur långt den enskildes ande kan nå. Det finns heller inte nödvändigtvis några skillnader mellan människor. Alla har del i anden, i alla fall för den radikala och nationella romantik som Friedrich tillhörde. Det är nationalismens framsida: att den framhåller allas rätt till en gemenskap.

Innerst i romantiken spirar ett hopp. Det hade det gjort också i upplysningens förnuftstro. Men i romantiken är hoppet internaliserat och personligt. ”Metamorfos” var ett nyckelord. Vem som helst kunde genomgå en förvandling, inse vad hon var ämnad för eller möta sin själs utvalda. Hon kunde också förstå att hennes sociala position var förfelad och att hon hade rätt att leva ett annat liv.

Därför blir diktarnas och konstnärernas arbete så centralt. De formulerar sig här som mänsklighetens vägröjare. Inte som vetenskapsmännen, därför att de nått resultat i sina laboratorier eller för att de besitter unika kunskaper. Tvärtom, de kan vara både fattiga och olärda – men med sitt ”geni” har de kontakt med de världar och känslor som för de flesta är oåtkomliga. Genialiteten yttrar sig gärna med den omedelbara insiktens lätthet, ”blixtar av inbillning”, som Thorild skrev om Lidner. Det är därför inte orimligt att man överskrider sin roll som diktare och gör anspråk på att leda den samhällsutveckling man ju skådar bättre än andra, som Byron i grekernas folkliga frihetskamp. Särskilt när politiken är idétom och kraftlös är geniets utspel en frestelse.

Därför arbetar diktarna och konstnärerna också i genrer och tekniker som ger utrymme för tillfället och infallet: essän, versen, griftetalet, odet, skissen, akvarellen. Det ofullgångnas estetik upphöjs, det formella misstros. I stället uppstår ett äkthetskrav. Genom att måla sitt eget inre och förlägga det till landskapet gjorde Caspar David Friedrich också andras inre åtkomligt för dem.

Min egen ambivalens inför romantiken hänger samman med de helt olika utgångar som denna hållning ger. Å ena sidan vetter den mot världsfrånvändhet; just den narcissism som tiden dyrkade, och som förevigats av Philipp Otto Runge, för övrigt Friedrichs vän i Dresden, i målningen av barnet som sträcker sig efter sin egen spegelbild i vattnet. Den djupare filosofiska bakgrunden låg i tanken att anden är fångad i kärleken till det jordiska och saknar kraften att bryta sig fri och rikta sin längtan mot Gud och det sanna.

Men av ett sådant ointresse för världens öden ser man, inom parentes sagt, väldigt litet hos Caspar David Friedrich. Hans demokratiska nationalism var en stridande hållning, antifransk och morskt fientlig mot erövraren Napoleon. Han var också estetiskt uppriktig och ville, ungefär som Thorild hos oss, inte inordna sig i några gängse led. Äktheten kom först, troheten mot det egna jaget, som romantiken är med och upptäcker, ett sekel före Freud. Det är den verkliga stenen på stigen.

Därför undgår Friedrich, som otvivelaktigt tillhör romantiken, några av dess vanligaste schabloner, främst det sublima. Hans serena stillhet saknar vertikalitet och inger ingen fasa. Inte ens hans nattbilder, som är få, lossgör några svarta fåglar under takbjälkarna.

Å andra sidan, och mer sympatiskt, vetter romantikens själslängtan mot frigörelse. Den kan väcka människorna ur deras slummer närmast en revolutionär tanke. Konstnärerna svarade för gnistan, förmedlingen av kontakten, och det fick gärna ske extremt eller experimentellt. Stagnelius, ensam i sin trånga kammare på Söder, längtar från dagens bjärta fångenskap till nattens dunkla frihet. Då kan han med opium och alkohol försätta sig i det tillstånd som låter honom söka samband med sin älskade. Denna Anima, som kallats skapandets förlossare, var för Stagnelius verklig, förskjuten som han var av såväl människor som Gud.

Men aldrig min trånad,

Till målet skall nå,

Blek, suckande, hånad,

Jag ensam skall gå.

Amandas svala avstånd beror, inser till sist Stagnelius, på att hon inte blivit varse den högre kallelse som hon utkorats till av himlen. Så länge detta tillstånd råder är han dömd till ensamhet, ett öde som han kan bära bara eftersom han känner dess grund. Dessutom har han sin metod för att umgås med Anima bortom ord och beröring. Ett billigt surrogat kan det tyckas, men inte för den som vet att bortom vår egen tid skall det som skildes åt i jordelivet förenas på nytt.

Det genomgående draget här är själen som en människas yttersta egendom. Den är panten i världens lycka. Att det är konstnärerna som går i spetsen för att frigöra den är logiskt. De har under romantiken ett filosofiskt försvar för sin samhällsroll som de sällan sedan dess lyckats nå upp till. I vårt nuvarande samhälle är det terapeuter, coacher och livspusselkonsulter som tagit över en del av deras roll. Dessa uppträder emellertid i en lustig klädnad, ett slags förkrympt romantisk sparkdräkt i form av en föregiven vetenskap som skall rusta människor för livets törnar. Evidensbaserat charlataneri blir oftast resultatet, och krympta själar i stället för växande.

Romantikens konstnärliga äkthetskrav har i stället ärvts av dem som vill använda sin skapande inlevelse till att förmå människor, ja, hela samhället att överskrida sin fångenskap i nuet och omyndigheten. Det finns en annan värld, bortom horisonten, som vi också kan tillhöra.

Sverker Sörlin

Med andras ögon - Livet & Döden med Eric Schüldt - sr.se

Tue, 15 Sep 2009 17:02:31 GMT

Med andras ögon

Livet & Döden

- Lördag 12 september 2009 kl 15:03

"Det kallas för Voynich-manuskriptet. Ett 234 sidor långt handskrivet dokument som idag förvaras på ett amerikanskt universitet. Vissa säger att det härstammar från 1400-talet, andra säger att det är omöjligt att datera.

Den smått skrivna texten snirklar sig fram över sidorna, och den kompletteras av vackra illustrationer. På många sätt är det ett konstverk.

Det är bara det att ingen någonsin har lyckats tyda texten, och bilderna visar växter som ingen någonsin har sett. Voynich-maniskriptet är skrivet på ett språk som ingen kan läsa.

Det här har gett texten status som en av de få stora mysterierna som finns kvar i världen och sedan manuskriptet åter blev känt för allmänheten, år 1912, har många av världens skickligaste kodknäckare försökt uttyda vad som egentligen står där. Ingen har hittills lyckats läsa en enda rad.

Ju svårare den lilla handskrivna texten verkat vara att uttyda, desto fler har argumenterat för att hela Voynich-manuskiptet är en bluff har presenterats. Antingen är det en förfalskning i modern tid, eller resultatet av en medeltida galning eller kvacksalvares fantasier. Det okända har avfärdats som nonsens.

1799 hittades en annan text av Napoleons arméer utanför Alexandria i Egypten. Det var en stor svart stenplatta, 750 kilo tung. Den fick senare namnet Rosetta-stenen.

I flera hundra år hade man vid den här tiden försökt utläsa de egyptiska hieroglyferna. Varje tempel och gravplats var fyllda av dem, men dåtidens forskare stod handfallna. Det var ett språk som verkade omöjligt att tyda. Många sa då att hieroglyferna egentligen inte betydde något, att de bara var bilder, små konstverk, utan någon äkta språklig innebörd.

Rosettastenen förvaras på British Museum i London. Foto: Scanpix. Rosetta-stenen förändrade allt. Här fanns nämligen en text som var skriven både med hieroglyfer och på grekiska. Gåtan med det fornegyptiska språket kunde lösas och plötsligt, för första gången för den moderna människan, öppnades en helt ny värld. Den gamla egyptiska kulturen blev levande och verklig och tusenåriga avstånd mellan människor löstes upp."

Medverkar i det här programmet gör Erik från Mjölby och Viveca Motsieloa intervjuad av Danjel Nam samt Carl-Michael Edenborg intervjuad av Eric Schüldt.

Annette Peacock - Wikipedia, the free encyclopedia

Sat, 12 Sep 2009 13:24:16 GMT

Länge leve manifestet! - DN.se

Sat, 05 Sep 2009 08:18:24 GMT

Länge leve manifestet!

Publicerat i dag. 06:30

Författarna, affärsmännen, feministerna och förlagen. Plötsligt ägnar sig alla åt ett litterärt fenomen som experterna trodde var utdött. Manifestskrivande är höstens hetaste trend. Ink bokförlag ser en öppning för de verkligt radikala idéerna och ger ut en manifestserie i essäform.

Skriv ut Tipsa Textstorlek

Manifest på bokförlag

Ett manifest är en programförklaring kring den egna konsten eller den egna politiska åsiktsriktningen. Ofta utfärdas det av en grupp i opposition mot det etablerade. De konstnärliga manifestens tid sammanfaller med modernismen i början av 1900-talet, men det finns också viktiga förelöpare under romantiken. Omkring 1850 kom också prerafaeliternas programförklaringar som byggde gemensamma estetiska ideal och revolutionära tankar.

Ink bokförlag grundades 1998 av bland andra författaren Aase Berg. Syftet var att ge ut unga, svenska författare som alltför ofta gått de etablerade förlagen förbi. Förlaget har sedan dess gått i arv flera gånger men har hittills fokuserat på skönlitteratur.

Serien Ink manifest inleds med historikern Sara Edenheims ”Det anakronistiska manifestet”. Hon slår fast att marginaliserade samhällsgrupper kan använda sig av historien för att driva politisk kamp. Rasmus Fleischers ”Det postdigitala manifestet”, handlar om hur vi bör förhålla oss till det överflöd av information som det digitala samhället ger upphov till.

Nästa års manifestutgivning inleds med Christoffer Kullenberg ”Det nätpolitiska manifestet”. Gabriel Itkes önskar sig också ett manifest som är ”mer direkt knutet till valåret. Och gärna ett som är knutet till konsten och litteraturen”.

Claes-Göran Lundberg

Claes-Göran Lundberg är universitetslektor i litteraturvetenskap vid Lunds universitet. Han har bland annat skrivit en avhandling med titeln ”Upprorets tradition” som handlar om unglitterära tidskrifter och manifest.

Kända manifest

SCUM-manifestet

Valerie Solanas SCUM-manifest (SCUM står för Society for Cutting Up Men) från 1968 är ett radikalfeministiskt manifest som argumenterar för kvinnans frigörelse genom det manliga könets utplåning skrivet med mycket svart humor. Solanas själv påpekade i en intervju i The Village Voice 1977 att SCUM-manifestet var ett sinnestillstånd och "ett litterärt grepp".

Det futuristiska manifestet

Filippo Tommaso Marinettis förklarade krig mot traditionalismen. Hans futuristiska manifest från 1909 inleds med:
1. Vi vill lovsjunga kärleken till faran, energin och den halsbrytande djärvheten.
2. Mod, djärvhet och uppror skall bli grundelement i vår poesi.
3. Litteraturen har hittills förhärligat den tankfulla orörligheten, hänryckningen och sömnen. Vi vill förhärliga den aggressiva rörelsen, den febriga sömnlösheten, språnget, saltomortalen, örfilen och smockan.
Manifestet har återutgivits på svenska av Bokbål förlag .

André Bretons surrealistiska manifest

André Breton ligger bakom inte mindre än tre surrealistiska manifest och ses som den surrealistiska rörelsens grundare och främste teoretiker. Surrealismen avsåg att kombinera upplysning med romantik. Det första surrealistiska manifestet kom 1924.

Det kommunistiska manifestet

Det kommunistiska manifestet skrevs av Karl Marx och Friedrich Engels. Det skrevs ursprungligen på tyska och gavs ut 1848. Både inledningen och avslutningen av manifestet är berömda textrader i den politiska historien. "Ett spöke går runt Europa - Kommunismens spöke" inleds manifestet och avslutas med "Proletärer i alla länder, förenen eder!"

Inte bara på DN:s kultursidor duggar manifesten tätt i höst. På flera, vitt skilda håll, tycks samma vilja att skaka liv i manifestformen ha uppstått. Pirate Bay-köparen Hans Paneya har skrivit ett manifest, publicerat i tidskriften Wired. Mia Engberg som producerat den feministiska porrfilmssamlingen Dirty Diaries förkastar mainstream-porren i sitt manifest . Även på förlagsfronten råder manifestfeber. Exempelvis kommer lilla bokförlaget Ink i september ut med de första två essäerna i en serie med namnet Ink Manifest .

Gabriel Itkes på Ink bokförlag berättar att idén till manifestserien kom till när han besökte den stora futuristutställningen på Tate Modern i London tidigare i år. Han drabbades av Marinettis 100 års-firande manifest där han vänder sig till ”Italiens unga konstnärer” – det första av cirka 50 futuristiska manifest mellan 1909 och 1915 som också sägs utgöra startskottet på modernismens intensiva manifestskrivande.

– Det första futuristiska manifestet visar så tydligt hur pregnant en text kan vara. Hur viktiga konsekvenser den kan få, säger Gabriel Itkes.

Ink förlag vill se sig som ett forum för verkligt radikala åsikter.

– Det finns ett behov av modiga, samhällsorienterade texter som känns nya och fräscha. Som om inte kompromissar med gamla auktoriteter och anpassar sig till vad som är ”okej” att tycka och säga.

Och Gabriel Itkes menar att höstens manifesttrend visar att det äntligen finns ett intresse för dessa ”fräscha” åsikter. Han tror att lågkonjunkturen kan vara en del av orsaken. Nästa års riksdagsval en annan. Plötsligt finns all anledning att positionera sig – att starta en kamp.

– I goda tider finns en tendens att lojt acceptera rådande kulturella uttryck, att ta till sig det som serveras. Men när bubblan nu har spruckit börjar så sakteliga modejournalistikens stjärna dala och det bildas ett tomrum som kan fyllas med verkliga idéer.

Under första halvan av 1900-talet – modernismens storhetstid, skulle manifestet förklara allt det gamla dött och massorna skulle eggas till handling. Efter postmodernismens inträde var det snarare de gamla manifesten själva som dödförklarades. De senaste 30 åren har manifestskrivandet i stort sett upphört. Tills nu.

– Innan de två litterära manifesten publicerades i DN nyligen var det länge sedan jag såg några nyskrivna manifest, säger Claes-Göran Lundberg, universitetslektor i litteraturvetenskap vid Lunds universitet.

– Postmodernismen har inga manifest och bildade inte grupper på samma sätt som modernisterna. För sju år sedan skrev jag en artikel där jag konstaterade att manifestens tid var över. Nu visar det ju sig att jag hade fel.

Det modernistiska manifestet är till sin form politiskt expressivt. Det talar gärna i vi-form; som Arthur Lundkvist som gärna inledde sina skrifter med ”vi unga” eller futuristchefsideologen Marinetti som orakelaktigt använde fraser som ”vi förkunnar”, ”vi förklarar”. Man gick till våldsam attack mot etablissemanget i retoriskt upplagda texter som skulle svepa med läsaren i de omstörtande aktiviteterna.

– För futuristerna var manifestet i sig den kanske viktigaste uttrycksformen. Den kom att stå över själva konsten, säger Claes-Göran Holmberg.

De nya manifesten, menar Claes-Göran Holmberg, liknar eventuellt i högre grad de något mildare programförklaringarna som föregick modernismens manifest – som romantikernas eller prerafaeliternas – eller i Ink förlags fall, den diskuterande essän. Men etiketten ”manifest” är slagfärdig och han förstår lockelsen i att använda den.

– Nya manifest har alltid fått uppmärksamhet . Det är ett smart drag att använda begreppet om man vill synas, om man vill vara en grupp som sticker ut.

Gabriel Idkes på Ink förlag menar istället att man kanske bör omformulera vad ett manifest är. De grupperingar som det modernistiska manifestet skapade, en ”vi mot dem”-känsla, är inte målet med Inks manifestutgivning.

– Vi hoppas att essä-formen som våra manifestförfattare använder ska motverka den inskränkande och exkluderande effekten och i stället ge utrymme att resonerande föra fram en åsikt.

Om man ser till historien kanske det inte är en sådan dum idé. Grupperingarna bakom ett manifest har knappast varit långlivade, menar Claes-Göran Holmberg. Den så vanliga manifestinledningen ”vi lovar” är i förlängningen nästan undantagslöst ett brutet löfte.

– Manifesten skrivs för att en ung generation vill positionera sig mot en etablerad krets. Men rätt var det är befinner sig manifestförfattarna själva mitt i den kretsen och konkurrerar plötsligt med varandra om pengar och publicitet. Då tenderar de flesta att prioritera det individuella snarare än gruppen.

Grupperingen må falla sönder, men själva manifestet lever kvar. Ibland som ett tidsdokument, som Marinettis futuristiska manifest. Ibland som en text värd att läsas av generation efter generation. Gabriel Idkes har ett solklart favoritmanifest:

– Valerie Solanas SCUM-manifest betyder massor för mig. Det är så fruktansvärt radikalt, man vill spärra in texten. Samtidigt är det så frigörande, man skrattar man hela tiden. Det går inte att tolka det manifestet, det bara slår.

Ingen har påstått att det finns några bevis för organhandel hos IDF | Svensson

Tue, 25 Aug 2009 16:31:48 GMT

Ingen har påstått att det finns några bevis för organhandel hos IDF

25 Aug 2009 12:40 Anders_S Postad i Israel , Palestina |

Artiklar om Israel och organhandel

Israel och organhandel
Landstölder är bevisade i motsats till organstölder
Fascisten Lieberman kräver en ursäkt
Reaktionärerna i Israels regering
Fascisten och rasisten Lieberman har fel
Odemokratisk israelisk regering och kampanj från svenska sionister
Ingen har påstått att det finns några bevis för organhandel hos IDF

Inte den palestinska familjen och inte heller Donald Boström . Det enda som denne sagt är att saken borde undersökas. Personligen tror jag inte det finns nån sanning i påståenden om att den israeliska armén skulle syssla med organiserad organhandel . Men det är ju tyvärr ingen som vet nånting om och därför borde det väl vara enkelt för Israel att undersöka påståendena så att de en gång för kan avföras.

Under tiden som Israels regering rör upp himmel och jord kring ett icke-problem , antisemitism i Sverige, så fortsätter dock den israeliska statens förtryck av palestinier , med etnisk rensning och trakasserier . Med landstölder , ockupation, apartheidmurar och mord och mordförsök .

Cordelia Edvardsson tycker å sin sida att det är problem med en artikel i Aftonbladet som påstår samma sak som en artikel i en bok , Inshallah , som hon är en av författarna till tillsammans med just Donald Boström. Snacka om dubbelmoral och inkonsekvens. Då , 2001 hade hon inget att invända mot Donald Boströms artikel.

jag å andar sidan var inte speciellt imponerad av Boströms artikel när den kom i boken. Tyckte den var svag och tunn. Det tycker jag också om hans artikel i Aftonbladet . Men antisemitisk är den inte.

Intressant?

Sourze: Tidningen som skrivs dygnet runt av läsarna själva

Mon, 17 Aug 2009 11:47:46 GMT

Birgitta Stenberg

Forskare som med värmekameror avläser vilka delar av människohjärnan som aktiveras i olika situationer har kommit fram till att grovt kriminella personers hjärnor inte alls reagerar på samma sätt som andras.

Detta leder till intressanta konsekvenser. Är det till exempel rätt att straffa våldsbenägna dråpare som är ohjälpligt utlämnade åt detta handikapp? Redan på dagis ser forskarna numera vilka barn som kan tänkas komma i konflikt med rättvisan längre fram i livet.

Hur uppträdde dessa kriminellt inklinerade förr i världen, i bondesamhället? Säkert drogs de då som nu till städerna där de kunde leva som det bättre passade dem.

Jag har just kommit hem från Nice där slumpen gjort att jag lärt känna Jurij, en av stadens rätt många kringdrivande personer. Ingen av dem har egna pass, för att inte riskera utvisning. Legitimationskort lånar eller köper de av varandra, helt barocka dokument som de inte ens försöker förfalska.

De bor på härbärgen där de måste vara inne vid åttatiden på kvällen och lämna sju på morgonen. Många av dem är drogade eller svårt alkoholiserade, andra är unga, vältränade och snabbfotade atleter.

En kväll besökte jag ett av dessa nattlogin, det var förstås Jurij som tog mej dit. Dörrvakten kontrollerade noga innehållet i hans plastkasse innan vi släpptes in. Där satt mängder av män samlade i ett stort ljust rum med ett femtiotal stolar i rader riktade mot en teve, givetvis placerad utom räckhåll högt uppe på väggen.

Jurij har suttit inne någon månad då och då. När han släppts ut har han fortsatt att leva som tidigare. Gatupoliserna känner förstås igen honom men bryr sej sällan. Han har vandrat till fots från Ryssland till Medelhavet två gånger efter att blivit hemskickad. Ena gången kom han via Kosovo och Italien, den andra gick han genom Tyskland där man också satte honom i fängelse. Själva vandringarna tog två-tre månader varje gång.

Jurij är i femtioårsåldern, ser bra ut, vältrimmad, mörka varma ögon. Urusla tänder. Men nu, efter sin senaste volta i Nices fängelse har han fått löfte om gratis tandvård. Detta är inte enbart en akt av välgörenhet, många fängelsekunder byter helt liv när deras tänder inte längre pekar ut dem som low-lives.

Efter två år i Frankrike talar han fortfarande enbart ryska. Han berättade att han aldrig i sitt liv tänker arbeta ännu en dag. Enligt vad han säjer har han varit djuphavsdykare i sovjetiska armén och dessförinnan lokförare. I hemlandet har han en hustru och två vuxna barn som vad jag förstår inte vill veta av honom. När jag frågade om han inte försämrade sin familjs ekonomi genom att inte arbeta skakade han på huvudet och sa stolt att han
inte arbetade i Ryssland heller. Han vill vara fri.

Han överlever med hjälp av Röda korsets och andra välgörenhetsinrättningars matkuponger. Om sommaren sover han hellre i sanden på stranden än på härbärget.

Han stiger upp tidigt, vid tre-fyratiden på morgonen och drar runt på stan, träffar andra ryssar i samma belägenhet, köper och säljer lite av varje men sällan något av värde. En tid ägde han en mobil men den måste han göra sig av med eftersom polisen om de muddrar honom tar för givet att han stulit den. En dag kom han plötsligt farande på en cykel "för att lättare hinna undan polisen nu när våren kommer". Om vintern satt han gärna inne, tillade
han.

Vi vet alla hur dessa dagdrivare behandlades av nazisterna under andra världskriget. Också här i vårt eget land sattes de i arbetsläger, givetvis under drägligare förhållanden, till långt in på femtiotalet då lösdrivarlagen äntligen försvann.

Kanske har Juris hjärna intressanta blottor som skulle entusiasmera forskarna. För oss andra kvarstår det moraliska problemet: Är det humant att behandla dessa udda människor med inspärrning i arbetsläger eller fängelser, med utvisning till olidliga förhållanden i länder där de inte accepteras?

Alla är inte lika verserade som Jurij. De våldsamma vill vi ju inte ha ibland oss. Och om de inte blir inlåsta i våra fängelser, hur ska vi då kunna skydda oss emot dem? En dag kanske forskarna lyckas ändra alla avvikares hjärnor. Vilken fasans trist värld som då väntar oss.

Birgitta Stenberg

Rock'n'Prog Artist Pages

Sun, 16 Aug 2009 05:44:59 GMT

From left to right: Mikael Ramel – vocals, guitar, organ, lyrics, arrangements, music

Biography
	Mikael Ramel comes from a famous musical family, his father Povel Ramel being one of Sweden's most beloved artist of all time. In the early to mid sixties Mikael was a member of Steampacket , who recorded several singles during the decade. When they broke up Mikael became a solo artist, and in 1967 he made a single called " *This is our family/Lovin´Enemy* " together with his close friend Michel B. Tretow . They were both very interested in recording engineering, and Tretow later on became an internationally renowned engineer.	In the early seventies Mikael Ramel became a member of the Scandinavian progressive jazz/rock group Fläsket Brinner (The Flesh is Burning). He is featured on their double album " *Fläsket* "(The Flesh). *Tommy Dahlén* He made several records during the 70's, 80's, 90's, working as a musical therapist and is now(2005 March) finishing a new album for release during spring 2005! *Claes Hassel*

Discography

1972 Till Dej
		The recording of the album " *Till Dej* " began in 1969 in the basement of Mikael Ramel's house and continued at the Europa Film Studio . Musicians : Stefan Höglund - bass, Erik "Kapten" Dahlbäck - drums, Sören Hansen - congas, Anders Nord - piano, flute and Mikael Ramel - vocals, different guitars. Guest Musicians : Bengt Dahlén - guitar solo on " *Artificiell prana* " and " *Nå då så* ", Mats Glenngård - violin, Per-Erik "Slim" Notini - piano and others.. TrackList: 01. Hör du på [02:00] 02. Nå då så [03:57] 03. Pengar [06:48] 04. Imorron e en ny da [05:04] 05. 5emtaktarn [03:03] 06. Långt in i naturen [07:41] 07. Artificiell prana [10:51] 08. Vi må oxå [01:54]
	- What do you think about your debut album? 'If I had released it 6 months earlier it would have been the so called first rock-prog album with swedish lyrics. Pugh Rogefeldt managed with that. I mention this because the album " *Till Dej* " actually was ready for release in the middle of 1971 (it was released in sept 1972). I started the work when in jail 1969. Why we did not release it earlier I can´t remember - but I remember the feeling of having done something special, something new...' - Favourite Song(and why)? 'All of them but " *Vi må oxå* ".' - Any anecdotes/special memories from the recording sessions? 'We recorded in a cellar with a very low ceiling. Everybody seemed to be "front-bowed-walking". Yet they came. Lots of musicians came to listen - came to join. And they were many and they were welcome.'

1974 Extra Vagansa
		The recording(july 1973-august 1974) of the album " *Extra Vagansa* " took place in both Ramel's own studio(in his house) and at the Europa Film Studio . The songs were written between 1968 and 1974. Musicians : Stefan Höglund - bass, Erik "Kapten" Dahlbäck - drums, Anders Nord - piano, flute and Mikael Ramel - different guitars bass and vocals. Guest Musicians: Bengt Dahlén - guitar on " *Extra Vagansa* " and " *Så länge´re svänger* ", Kenny Håkansson - guitarsolo on " *Roun´de´Loo"* and violinintro on " *Blinde mannen"* , Bo Hansson - synthesizer on " *Extra Vagansa* ", Gunnar Bergsten - arrangements for string/winds, saxophone, wind and other guests.. TrackList: 01. Tema från helgen [01:37] 02. Apfigur [04:03] 03. Flödet [03:39] 04. Extra Vagansa [04:32] 05. Det går undan [05:36] 06. Så länge´re svänger [07:51] 07. Blinde mannen [02:53] 08. Lukter runt holken [03:23] 09. PS´et [00:47] 10. Roun´de´Loo [06:10]
	- What do you think about your second album, "Extra Vagansa"? 'It was "over-done". We offered too much attention to it. But in the long while it seemed to be a "still liver".' - Favourite Song(and why)? 'Hmmm..." *Apfigur* "? Never made such nonsens harmonies since that one.' - Any anecdotes /special memories from the recording sessions? 'Bosse Hansson and Bengan Dalén playing the solo part at the song " *Extra Vagansa* " at the same time. The way they communicated - that was magic.'

1977 3:e skivan
		Third record by Mikael and called "3: skivan"(Third Record) Less psychedelic and progressive than his former records, a bit "poppier" in style. Musicians : Bengt Dahlén - guitar, Kenny Håkansson - guitar, Henrik Hilldén - drums, Kaj Söderström - bass, Mikael Ramel - different guitars, vocals and other musicians TrackList: 01. Snutten 02. Ge´re till oss 03. Frieriet 04. Yin-yang man 05. Missionären 06. Fäbodrock 07. Förtroende 08. Folk, vart tar du vägen 09. Lånad gitarr 10. Gurus att anamma 11. Plocka blommor 12. Strax dax 13. Sagodrömmen
	- What do you think about your third effort? 'A beginning of a new episod.' - Favourite Song(and why)? 'Anyone.' - Any anecdotes /special memories from the recording sessions? 'This was an album that was not recorded in the low ceiling cellar. This was - what they call - "a real studio" (Bastun). I remember Monica Zetterlund & Sture åkerberg walking down the long stair to install themselves into the work of " *Sagodrömmen* ". I was very nervous & excited about this teamwork.'